Ja, jag får väl fortsätta skriva på dem här dagarna, eftersom jag inte har något annat att skriva om så skriver jag om min första kärlek :P

Jag hade min första kärlek ganska tidigt.. Jag träffade han ett par ggr då min familj hälsade på sina släcktingar. Men jag var bara ett litet barn då, vad kan jag ha varit sju kanske. Jag skrev i alla mina skolböcker att jag var jätte kär, jag drömde om han på nätterna:P Kommer ihåg när jag spelade anden i glaset med systrarna så frågade jag alltid frågor om honom. Jag har så här i efterhand hittat böcker där det står hans namn i:P och vi fann varandra igen efter ett par år men det var inte menat att det skulle vara vi bara..

Men min riktigta första kärlek och färhållande hade jag när jag gick i sexan. Ribbie heter han. Enda sen den dagen då jag flyttade ner till skåne, hela femman tyckte jag att det fanns en speciell kille som jag ville ha. Han gick i min parallell klass. Men jag visste att jag var för ful och att inte alls någon ville ha mej. När vi började i sexan, så gjorde min klass och den klassen en resa till danmark för att hälsa på våra danska brevvänner.
Ja, jag kommer inte ihåg riktigt hur vi började prata med varandra, men det var en tjejkompis, jag, han och en kille till som umgiks mest där. Vi var ute sent på kvällarna. Var aldrig med dem andra utan gjorde alltid våra egna upptäckter på eget håll. Och på den vägen blev det. Sista kvällen innan vi skulle gå hem så pratade vi lite med varandra, men vi sa inte mycket. Kanske flörta lite ;) Haha
Och innan dem skulle gå in till sin klass så frågade jag tjejen som jag var med om hon kunde fråga han om vi skulle bli tillsmmans:P Haha
Och tro det eller ej, han svarade ja:)
Och se där då var vi tillsammans med. När vi kom hem så umgicks vi mycket med varandra. I skolan, hemma så fort vi kunde. Och allt kändes så perfekt. I hela 7 månader var allting perfekt tills en dag då allt bara vändes upp och ner. Jag vet inte riktigt vad som hände men vi började bråka, jag blev förbannad han blev förbannad och sedan stack han. Vi smsade en massa pratade i telefonen men sen så var det bara slut.
Jag säger att det var han som gjorde slut men han säger att det var jag. För att han tyckte att jag valde när jag inte gick efter honom. Hade jag gått efter så hade det inte varit slut men nu gjorde jag inte det så då var det så.
Han blev en helt annan person, ppratade inte med mig i skolan, hälsade inte, började kalla mej en massa saker, snackade skit om mig. Ja allt som en helt normal kille brukar göra. Funtad precis som alla.. Jag blev så klart jätte ledsen jag var fortfarande tokkär i honom. Kunde inte sluta tänka på han. Började må dåligt och allt blev bara skit.. Men jag trånade efter honom och varenda gång föll jag på nytt och blev sårad igen.
Idag har jag lagt det dära bakom mig, men hade det varit idag, och jag hade blivit behandlad så där igen, då hade jag sparkat huvudet av honom. Och det vill jag väl egentligen göra fortfarande för så dåligt som han fick mig att må så dåligt har nog aldrig någon fått mig att må. Men men så kan livet vara. Och helt ärligt, det var en bra första kärlek. Men hade jag fått bestäma och välja om så hade jag aldrig blivit tillsammans med honom. Jag ångrar i stort sätt hela det förhållandet. Tyvärr! Men så kan livet vara, jag lever idag. Och jag lever vidare. Ingenting som kan få mej att inte vilja leva vidare. Idag har jag ett underbart barn. En liten lucas som jag älskar över allt annat. Och en pojkvän som jag trivs bra ihop med :)
Haha :P Enda bilden jag hittade på mig. som är ganska så ny, märks att man börjat hata sitt utseende mer på senaste dar. Finns inte lika mycket bilder längre på sig själv :P haha