Ja evigheternas evighet sen jag skrev sist!
Är så jävla less nu på att gå hemma hela dagarna, det sägs att man ska få det roligare och att tiden går fortare och att man inte har tråkigt när man har barn. Men det kan jag inte hålla med om!
Är så himmla less nu så det är inte sant! Dag in och dag ut går jag hemma och trampar i lägenheten. Jag lovar det är snart hål i golven här. Men vart tar tiden vägen, jag tycker det går så sakta men ändå hinner jag inte med ett skit här hemma. Jag hinner knappt städa, jag hinner inte klä på mig själv, äta eller fixa något! HInner inte uppdatera min blogg, hinner inte skriva i lucas lilla bok som jag började skriva dagen då han kom. Där jag tänkt skriva allting som han gör, det han får vara med om och när han lär sig nya saker. Men nu då, den 4 dec var det sista gången jag skrev i den. Och efter det har han börjat med s¨å mycket. Han vänder sig från ryggen till magen själv, han skrattar när man killar han på hakan eller trycker han på näsan och han skrattar även när man pratar till honom med en barnslig röst :P Eller gör några roliga ljud. Men när började han med det, när var det första gången?? Jag har ingen aning för jag har inte tid att skriva upp det.
Jag blir så arg på mig själv..
Det är så himmla tråkigt att jag inte får med mig allt sånt och varför tar jag mig inte bara tiden till att göra det?
Nä något måste ändras, och förmodligen på mig själv. Eller kanske jag måste få lite mer hjälp här hemma, jag kanske måste få slappna av lite för mig själv med? Men vem ska hjälpa mig, han som tycker att han redan gör allt när han jobbar 8 timmar om dagen då är han nöjd.!!
Kanske jag som är dum som tycker att jag borde få mer hjälp av honom han kanske har rätt att det räcker med att han jobbar och kommer hem och sitter i soffan hela dagarna. Vad vet jag! Och känns inte som att jag bryr mig längre. känns jätte dumt och hemst att säga det men känslan som jag hade i början och innnan jag fick barn, att det skulle bli så underbart och mysigt. Den är nästan borta. Jag är helt slut i kroppen, jag är helt slut i huvudet och allt känns bara jobbigt.
Jag älskar mitt barn över allt annat på jorden och ångrar han inte en sekund. Jag skulle aldrig någonsin önska att jag aldrig fick honom. Men det är så mycket annat som skulle ändras på då kanske allt skulle gå så jävla mycket lättare!!!
Blääää....
Blir det så här för alla, som skaffar barn? >Bråka ni mycket i början, är det en självklarhet att mamman ska göra allt? Eller är det helt enkelt inte rätt för oss, är det inte eller var det inte meningen att vi skulle ha barn med varandra?
Jag vet inte jag orkar inte och jag känner inte! Jag måste bort ett tag känns det som.. Dit där jag kan få slappna av och där jag har mer stöd!
Jag helt ärlig behöver min familj, min andra familj som består av systrar och mamma. Ni är på tok för långt bort nu jag vill ha er här. Här hos mig så jag bara kan få krama lite och få prata och känna att jag är ett litet barn ibland:)
Vad ska jag göra snälla någon hjälp mig!

Jag älskar min pojkvän så klart, men gninstan försvinner jag går och stör mig hela tiden, jag håller det för mig själv och sedan tar jag det som att allt är mitt fel. Någon dag brakar helvetet lös så som jag känner mig nu.

Men jag älskar han och är jätte glad att han jobbar och står i, att han betalar allting jag har det jätte bra det kan jag inte säga något om. Men det är inte det här jag söker efter. Jag lovar att jag skulle kunna sälja allting, allt vi äger och har bara det kommer lite mer kärlek till familjen!!
Buhubuhu!!
Nä ska inte sitta här och gnata och tjata, städa var det. Passa på medans han sover, den enda tiden jag har till det.
Tjolahopp
Är han inte på tok för söt. Min älskade go propp. Mamma älskar dej över allt annat på hela denna jorden!!!

Och lill tumsugaren min. Nappen dög inte alls den :P thihi